FARSAN VAR BARA EN VANLIG ARBETARE

2698/


Farsan var bara en vanlig arbetare, men en ovanligt vidrig typ. Men som tur var dog han när jag bara var fem år gammal. Jag har glömt det mesta om han, men det lilla jag minns räcker och blir över.
     Sen börja jag jobba på ett lager i närheten, och där blev jag i trettio år. Det var inget bra jobb, verkligen inte, ett jävla skitjobb var det, men med tiden vänjer man sig tyvärr vid det mesta.
     Fast sen hade jag tur, för lagret gick i konkurs, och det var då verkligen på tiden. Jag sökte nya jobb, men fick inget i trakten så det blev vackert till att flytta söderut för mig, som för många andra.
     Det var det bästa som hänt mig, att jag äntligen blev tvungen flytta från den där jävla hålan. Nog är det rent vansinnigt att folk bor kvar på precis samma fläck hela sitt liv. Världen är hur stor helst, men många kommer ändå aldrig att möta några andra än sina kusiner.
     Hur som helst flytta jag, och kom till en riktigt, riktigt stor stad. Och det var väldigt skönt kunna få gå fritt på gatorna, utan att vara tvungen hälsa på en massa idioter stup i ett. Inte ens en tremänning hade jag i hela staden, kan man ha det bättre. Och jag kände inte en jävel heller, äntligen slapp man folk man aldrig själv valt, utan bara råkat bli uppväxt ihop med.
     Fast, om sanningen ska fram, så var väl nya jobbet, som det var. Nå, men jag har å andra sidan aldrig varit mycket för det där med att jobba, och det var ändå betydligt bättre än lodandet på lagret där hemma. Och lönen var väl också på sin höjd, sådär, men det var fantastiskt att varje dag få se nya ansikten istället för dom  trynen jag tvingats titta på i fyrtio år.
     Bra också, att det var en så stor arbetsplats att man blev liksom helt anonym. Det var ingen som brydde sig om en ett dyft, utan man fick gå i fred för folk. Och man slapp höra det tjatiga arbetargagget på den idiotiska dialekten dom hade där hemma. Så det första jag gjorde när jag flyttat söderut var att själv sluta surra på dialekt. Om man verkligen vågar använda sina egna öron hör man direkt att alla dialekter är fjantiga och enfaldiga.
     Och nu kunde jag äntligen få ta det lilla lugna när jag var ledig, tack vare att jag hade jävligt långt till naturen. Det finns inget som är så förbenat stressigt som att ha naturen alldeles inpå knutarna.
     Förr blev man alltid tvungen vara ute och jaga, eller fiska, eller ännu värre, på helgerna när man helst bara ville sova och ta det lugnt. Det kom alltid nån jävel och ringde på för att få en med ut att fiska, fast jag tyckte fiske var det tråkigaste som fanns. Fiske gick bara ut på att sitta stilla och glo, ända tills man blev lika dum som fisken.
     Jakt har jag heller aldrig varit mycket för. Vill man ha kött blir det billigare gå på Konsum och handla, dom har alltid extrapris på nåt som går äta.
     Nä, hela den där naturgrejen var aldrig min grej. Drällande djur, fula blommor, barrande träd, elaka myror, grymma getingar, och allt vad dom hittade på. Nä, naturen fick vara i fred för mig, det är mera liv i stan.
     Fast tråkigast av allt var väl ändå att åka snöskoter. Men inte ens på vintern fick man vara i fred. Alltid kom nån och drog med mig på skotertur, fast jag försökte kämpa emot. Men att slåss mot sin hemort är inte lätt, redan Jesus var visst inne på det där om jag minns rätt, och enda fördelen med snöskotrarna var väl att dom mest bara kördes på vintrarna.
     Och den där skiten höll man på med i femtio år. Hemskt egentligen, när man nu efteråt äntligen vågar tänka efter och summera skiten. Men nu är jag fri. Helt fri. Nu får jag sova ut i lugn och ro. Och om jag nödvändigt vill gå utanför dörren går jag på bio. Ensam. Skönt få gå ensam på bio, utan att ha med nån jävel som flåsar över bara bröst, eller bara vill se biljakter, ända tills man börjar ångra att man själv en gång haft körkort.
      Så, om man summerar, får man fram att det bästa som hänt mig, var att jag mista jobbet, och blev tvungen flytta från hemorten. Och att jag äntligen slapp alla rötter, alla släktingar, och all jävla natur.
     Fast det allra, allra bästa som hänt mig, var förstås att farsan dog så tidigt. Farsan var visserligen bara en vanlig arbetare, men en ovanligt vidrig typ.
     Men nu är han så död man kan bli, som man säger.
     Och man ska väl ha tur nån gång också mellan varven.