2395/ Jag är inte Bob-beundrare, jag är inte Dylan-dyrkare, och jag är inte senil, men jag anser att valet av BD var väldigt dumt. Och väldigt onödigt. Men jag är inte ett dugg UPPRÖRD, det är bara töntar som blir upprörda. Man är van vid att nobelpris ibland blir konstiga. Inget att haka upp sig på.
Ett populistiskt snarare än listigt val, BD skulle alltså vara Världens Bästa Författare?
Schwammel! Finns tiotusentals författare som är bättre, etthundratjugotvå bara i Sverige, och inte mindre än åtta i Svenska Akademin.
När det finns Hank Willams här, och Robert Johnson där, och Little Richard everywhere, fattar jag inte att folk frivilligt lyssnar på BD:s pretentiösa och tråkiga hopkok. Vill folk lida?
"Texterna!"
"Jaha? Vilka då? Och exakt vilka rader?"
Nå, Hank Williams som "The Hillbilly Shakespeare" var väl att ta i. Men att likna BD med Homeros var värre. Med enfaldig "motivering": "Jomen man sjöng ju Homeros ju på hans tid va ju!?"
Möjligt att Homeros framförts till musik. Men hur denna musik isåfall lät vet ingen idag. Och Homeros texter har överlevt i tusentals år helt utan musik.
Vet inte vilka som är värst: Bob-beundrarna, eller Dylan-dyrkarna, som i värsta fall sammanfaller till såna som ser BOBS TYSTNAD som ett lika allvarligt problem som GUDS TYSTNAD för troende. Själv har jag alltid tyckt att Bob är bäst när han är tyst, synd bara att BOBS TYSTNAD bara varade en vecka.
(2396/ På sin höjd en parentes: man blir tydligen inte begåvad av att beundra Bob. När jag ironiskt föreslog i en insändare att Chuck Berry hellre borde fått priset, menade en motinsändarskribent att: "Bob skrivit alltför högtflygande texter!" Och menade detta som beröm, fast det snarast är en definition på pekoral.
Både BD och Chuck Berry har fått Polarpriset, men jag tvivlar starkt på att dom är polare, båda är erkända och ökända surgubbar.
Men ironi som tas på allvar är förstås förskräckligt lyckad ironi.
Slut på parentesen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar