VI SOM

2962/

Vi som rycker undan våra egna stolar. Just som vi ska skapa något stort, försvinner stolen under oss. Och vi dråsar som en sten i backen.
     Och något stort blir naturligtvis aldrig gjort, det är svårt att göra något stort när man ligger, och det blir bara bisatser, ansatser och fragment, det blir i stort sett ingenting.
     Och kanske värst av allt (eller kanske inte): Vi tycker inte ens att det är särskilt orättvist, vi har inte ens vett att bli bittra, vi bara konstaterar att det blev, ungefär som det blev.
     Fast hos såna som verkligen lyckas med allt, kan vi ibland se att något viktigt faktiskt saknas. Men vi kan inte verbalisera vad detta viktiga är, som faktiskt saknas, kanske någon slags förnuftig galenskap, som når lite längre, eller, nä jag vet inte.
     Eller såna som redan på treårsdagen beslutar sig för att bli läkare, eller liknande? Och som sen faktiskt blir läkare, eller liknande? Och som till sist, glatt visslande utan att blinka, kliver ner i sin perfekt bäddade dödsbädd, eller menar jag inte snarare i sin grav?
     Där kan vi kanske ibland känna, fast jag vet inte ens om "känna" är rätt ord för det vi känner, men i alla fall en känsla, ungefär åt det hållet.